Fyrtioett
Lamslagen. Full av ångest. Förföljd av det förflutna. Så jävla förstörd. Så jävla mycket bitar att försöka limma ihop. Jag är tom på ord. Har svårt att formulera och meningarna blir korta och osammanhängande. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna förklara. Hur jag ska våga öppna käften och prata. Prata om det som får mig att brytas ner mer och mer för varje dag som går.
Det finns en person som har varit med mig länge nu. Det har tagit lång tid att känna tillit. Lång till att våga öppna upp och släppa in. Jag har tvivlat till en början. Undrat. Hur någon ska kunna knäcka hål på mitt skal. Omedveten har hon gjort sprickor. De finns där när vi ses. När vi säger hejdå för den gången sluts dem igen. Ingen annan når in. Inte för att någon skulle orka. Se. Det ruttna, äckliga, som finns inuti mig. Men. Hon orkar ändå. Inuti skriker jag av rädsla. Samtidigt är jag lättad. Tacksam. För att någon kan läsa av mig.
Idag rann tårarna. Jag vände bort huvudet och det var mörkt. Skammen som blir synlig. Äcklig är ordet som med fet spritpenna står skrivit i hela mitt ansikte. Kan inte förstå mig själv. Kan inte förstå livet. Kan inte förstå hur jag ska orka när jag ständigt känner denna fruktansvärda trötthet. Kilona rinner av mig, och det är en lättnad. Varför vet jag inte. Kanske bara det återkommande sättet att förstöra mig själv. För, ju mindre det finns av mig - ju mindre finns det att äcklas av.
Inatt var tredje gången jag drömde att jag tog livet av mig. Inatt drömde jag att jag skjöt mig i pannan.
Jag vaknade när skottet avfyrades och insåg att jag fortfarande lever.
Det är bra. Jag vill ju inte dö.
Jag förstår bara inte. Varför.
Varför drömmer jag det här, om och om igen.
Kommentarer
Amanda CL säger:
jag drömmer också såna drömmar :/
kramar
2014-11-06 | 00:12:56
Bloggadress: http://amandacarlberg.se/
Bloggadress: http://amandacarlberg.se/
Trackback