Fyrtioett
Lamslagen. Full av ångest. Förföljd av det förflutna. Så jävla förstörd. Så jävla mycket bitar att försöka limma ihop. Jag är tom på ord. Har svårt att formulera och meningarna blir korta och osammanhängande. Jag förstår inte hur jag någonsin ska kunna förklara. Hur jag ska våga öppna käften och prata. Prata om det som får mig att brytas ner mer och mer för varje dag som går.
Det finns en person som har varit med mig länge nu. Det har tagit lång tid att känna tillit. Lång till att våga öppna upp och släppa in. Jag har tvivlat till en början. Undrat. Hur någon ska kunna knäcka hål på mitt skal. Omedveten har hon gjort sprickor. De finns där när vi ses. När vi säger hejdå för den gången sluts dem igen. Ingen annan når in. Inte för att någon skulle orka. Se. Det ruttna, äckliga, som finns inuti mig. Men. Hon orkar ändå. Inuti skriker jag av rädsla. Samtidigt är jag lättad. Tacksam. För att någon kan läsa av mig.
Idag rann tårarna. Jag vände bort huvudet och det var mörkt. Skammen som blir synlig. Äcklig är ordet som med fet spritpenna står skrivit i hela mitt ansikte. Kan inte förstå mig själv. Kan inte förstå livet. Kan inte förstå hur jag ska orka när jag ständigt känner denna fruktansvärda trötthet. Kilona rinner av mig, och det är en lättnad. Varför vet jag inte. Kanske bara det återkommande sättet att förstöra mig själv. För, ju mindre det finns av mig - ju mindre finns det att äcklas av.
Inatt var tredje gången jag drömde att jag tog livet av mig. Inatt drömde jag att jag skjöt mig i pannan.
Jag vaknade när skottet avfyrades och insåg att jag fortfarande lever.
Det är bra. Jag vill ju inte dö.
Jag förstår bara inte. Varför.
Varför drömmer jag det här, om och om igen.
Trettio
2009 och jag firar min fjortonde födelsedag på SCÄs vuxenvårdsavdelning där jag tillbringat mina senaste månader. Jag är fast i tvångstankar, anorexi och depression, och mediciner trappas in, en efter en. Skriken som vrålar ur min mun, näringsdrycker som kastas ut över hela rummet, tvångsmatningar och sondningar är min vardag. Jag är så jävla vilsen, ändå så känner jag mig trygg på något sätt. Jag har äntligen funnit ett sätt att kontrollera ångest, och ett sätt att döva allt jävligt jag känner.
2010 och firar jag min femtonde födelsedag. Jag har bytt skola och går på Tätorpsskolan sedan ett halvår tillbaka. Jag har nya klasskompisar och firar min dag med bowling och middag. Sophia är fortfarande min bästa vän, men vet ännu inte om att vi bara någon vecka senare ska gå skilda vägar.
2011 och jag firar min sextonde födelsedag på avdelning Syd på BUP-kliniken. Två dagar tidigare har jag med akuttransport flyttats över från SCÄs familjevårdsavdelning, och de två dagarna spenderat på BUP-akuten. Jag vårdas med LPT, sitter på mitt rum dag efter dag, sköter maten ganska bra men vet inte att detta är början på de mest fruktansvärda åren i mitt liv.
2012 och jag firar min sjuttonde födelsedag på avdelning Syd på BUP-kliniken. Den här dagen tas inga bilder och jag sitter avskild och isolerad från den öppna avdelningen med två personal som ständigt vakar över mig. Mamma och pappa är här och har köpt med sig en bakelse som jag trycker i mig på fem minuter, för att sedan se den spolas ned i toalettstolen. Jag slår. Jag skriker. Jag hatar hela världen och kan inte förstå att jag har blivit ännu ett år äldre.
2013 och jag firar min artonde födelsedag på en bar med utsikt över Stockholm. Jag lever min första dag i frihet, och jag är så jävla stolt över mig själv för att jag klarade det. Jag fick mitt utskrivningssamtal istället för en överflyttning till ännu en låst avdelning. Mitt LPT skrevs av igår, och efter månader där ingen riktigt vetat hur en skulle göra med mig. Med ständigt vak, bältningar och tvångsåtgärder, står jag nu utanför de vita väggarna och vet att jag aldrig aldrig någonsin kommer sätta min fot på avdelning Syd igen. Jag tog mig ut till min artonårsdag, något ingen trodde att jag skulle klara.
2014 den 18 oktober, jag ligger hemma i min säng med min pojkvän bredvid mig. Idag var det exakt ett år sedan jag skrevs ut från avdelning Syd. Imorgon firar jag min nittonde födelsedag, men, idag firar jag mitt första hela år sedan 2011, i frihet. Jag har nu varit inläggsfri i exakt ett helt år. Jag trodde aldrig att jag skulle stå här idag och kunna säga att tryggheten inte längre finns i vita rockars händer, även om jag mår sämre i nuläget än vad jag gjort under hela detta året. Jag överbevisade mig själv och världen, och jag vet att jag aldrig kunde gjort ett bättre val när jag förra året valde att kämpa med livet, istället för emot livet. Imorgon är det den 19 oktober och jag fyller 19 år.
Tjugoåtta
Om jag bara kunde berätta för er. Så ni skulle kunna förstå mig. Om jag bara kunde vara säker på att ni inte skulle döma mig. Så ni fortfarande skulle se mig som den jag faktiskt är. Om jag bara kunde vara övertygad om att ni inte skulle lämna mig ensam. Så jag skulle slippa stå ensam kvar i motvind. Om jag bara kunde få prata utan era arga röster. Så skulle jag kanske våga öppna mig.
Jag har fallit så många gånger, men jag har rest mig efter varje gång. Jag har varit så nära döden som det är möjligt att komma, men jag överlevde trots allt. Jag har alltid fått höra att jag är stark, att jag är starkare än jag tror. Och, varje gång jag har borstat bort gruset från knäna och rest mig igen, då har jag sagt till mig själv "du får aldrig låta dig själv ge upp igen". Jag har klarat mig ytterliga timmar, dagar, veckor, månader, för att jag har varit stark. Jag har varit så jävla stark att jag har orkat resa mig igen. Min kropp har varit så stark att efter två års dåliga levervärden, har den tillslut repat sig. Min kropp har varit så stark att efter år av svält och svåra hjärtproblem, så orkar den ändå bära mig. Min kropp har varit så stark efter många hundra, kanske tusen, snitt i armar och ben, och ändå kunnat läka tillslut. Min kropp har varit så stark att trots extrema mängder alkohol som blandats med tunga mediciner, så fungerar den i nuläget. Min kropp har varit så förbaskat jävla stark, att den har tagit mig levande ur allt jag har utsatt den för.
Men jag vet.
Den klarar inte hur mycket som helst.
Den klarar inte hur mycket som helst.
Det är dags att vända nu. Det är hög tid att vända om och ta den stig jag en gång tagit mig så långt på. Jag var nästan där. Jag var nästan i mål. Ändå var det något som dag för dag, tog hårdare grepp, och drog mig bakåt. Fast, med kedja runt halsen och fotbojor så så tunga. Jag sitter här på stigen. Tusen miljoner steg längre bak än där jag var i somras. Men än finns det tid att vända. Om jag orkar. Om jag kan. Jag tvivlar på min styrka, den där styrkan jag burit med mig i många, många år. Kraften börjar ta slut och tilliten till dem som fått mig att överleva tidigare, finns inte längre. Jag tvingas fortfarande intala mig "att ensam är stark". Det är mitt enda ledord. Det enda som kan ta mig framåt igen. Fan. Jag har ju så mycket framför mig. Jag har äntligen en utbildning att gå, resor bokade, vänner och kärlek. Det har hållit mig kvar tidigare, den styrkan kan väl inte ha tynat bort? Jag måste orka. Det finns inga andra alternativ.
Men jag är så jävla rädd.
Fyra
Claude Monets trädgård, ca två timmar från Paris.
Att förklara i vilket tillstånd jag befinner mig i är mer komplext än vad en kan tro. Jag har under den dryga månaden plöjt djupare och djupare spår, fastnat och dragits ner. Det började med totalt sömnlösa nätter, utan någon aptit och en ångest som höll i sig under dygnets alla timmar. Allt eftersom har sitationen blivit mer komplicerad och jag har nog inte insett hur långt ner jag sjunkit. Äta, är någonting jag nästan inte gjort alls under ca fyra veckor nu vilket har påverkat min kropp enormt, i kombination med sömnbristen. Utmattad, håglös och varvad mellan tomhet och ånger. Att gå upp för trapporna till mina rektornsmöten i skolan har följts av mig liggande i stolen. Att gå runt på stan, och sedan promenera den sista biten från tågstationen till huset har fått mig att kippa efter luft under en lång, lång tid. Jag har inte varit i skolan på väldigt länge och under dagarna har jag legat i sängen och stirrat upp i taket, om eftermiddagen samlat lite lite energi och tagit mig iväg för att träffa Johanna, för att slutligen bli liggande i sängen igen när jag kommer hem. Jag har en pojkvän jag somnar bredvid i princip varje kväll, som låter mig ligga på hans arm tills jag tillslut kan sluta ögonlocken. Mitt tillstånd har förödande konsekvenser och jag tvingas fatta beslut som är avgörande för vad jag vill och hur jag vill ha mitt liv. De senaste tre nätterna har jag fått fler timmars sömn men stressen följer mig i drömmarna och väcker mig plösligt i panik. Att äta väljer jag bort helt, då det skapar en extrem stress och ett illamående som i sin tur ger mig panik och ångest. Men, jag vet, att jag måste tvinga mig själv att äta, för oavsett hur mina tankar som döljs inuti mitt huvud ser ut, så kommer det tillslut ta mig till en botten. En botten där jag har varit, och aldrig någonsin vill hamna igen. Det svåraste är att ju mer jag försöker, desto sämre mår jag. Men jag vet ändå att de är det enda sättet att bryta denna spiral, och jag intalar mig att jag inte har något annat val. Jag har förlorat mycket under de senaste sex åren. Jag vill inte förlora mer.