Tjugoåtta
Om jag bara kunde berätta för er. Så ni skulle kunna förstå mig. Om jag bara kunde vara säker på att ni inte skulle döma mig. Så ni fortfarande skulle se mig som den jag faktiskt är. Om jag bara kunde vara övertygad om att ni inte skulle lämna mig ensam. Så jag skulle slippa stå ensam kvar i motvind. Om jag bara kunde få prata utan era arga röster. Så skulle jag kanske våga öppna mig.
Jag har fallit så många gånger, men jag har rest mig efter varje gång. Jag har varit så nära döden som det är möjligt att komma, men jag överlevde trots allt. Jag har alltid fått höra att jag är stark, att jag är starkare än jag tror. Och, varje gång jag har borstat bort gruset från knäna och rest mig igen, då har jag sagt till mig själv "du får aldrig låta dig själv ge upp igen". Jag har klarat mig ytterliga timmar, dagar, veckor, månader, för att jag har varit stark. Jag har varit så jävla stark att jag har orkat resa mig igen. Min kropp har varit så stark att efter två års dåliga levervärden, har den tillslut repat sig. Min kropp har varit så stark att efter år av svält och svåra hjärtproblem, så orkar den ändå bära mig. Min kropp har varit så stark efter många hundra, kanske tusen, snitt i armar och ben, och ändå kunnat läka tillslut. Min kropp har varit så stark att trots extrema mängder alkohol som blandats med tunga mediciner, så fungerar den i nuläget. Min kropp har varit så förbaskat jävla stark, att den har tagit mig levande ur allt jag har utsatt den för.
Men jag vet.
Den klarar inte hur mycket som helst.
Den klarar inte hur mycket som helst.
Det är dags att vända nu. Det är hög tid att vända om och ta den stig jag en gång tagit mig så långt på. Jag var nästan där. Jag var nästan i mål. Ändå var det något som dag för dag, tog hårdare grepp, och drog mig bakåt. Fast, med kedja runt halsen och fotbojor så så tunga. Jag sitter här på stigen. Tusen miljoner steg längre bak än där jag var i somras. Men än finns det tid att vända. Om jag orkar. Om jag kan. Jag tvivlar på min styrka, den där styrkan jag burit med mig i många, många år. Kraften börjar ta slut och tilliten till dem som fått mig att överleva tidigare, finns inte längre. Jag tvingas fortfarande intala mig "att ensam är stark". Det är mitt enda ledord. Det enda som kan ta mig framåt igen. Fan. Jag har ju så mycket framför mig. Jag har äntligen en utbildning att gå, resor bokade, vänner och kärlek. Det har hållit mig kvar tidigare, den styrkan kan väl inte ha tynat bort? Jag måste orka. Det finns inga andra alternativ.
Men jag är så jävla rädd.
Kommentarer
Karin säger:
Elin, du kan. Du kan. Du är bäst
diktera/sofia säger:
du tjejen,
vet inte om du läser detta alls men skriver ändå
jag har följt dig sedan 09 och du har klarat så mycket under dessa år, jag har sett dig utvecklas massor genom dessa år och bloggar. du verkar vara en så underbar person som är så omtyckt av många i din närhet. glöm aldrig alla stjärnorna för de finns alltid där även när du inte ser dem, hela universum kan bli ditt bara du vill. jag skulle aldrig döma dig för jag respekterar dig, jag håller på dig och jag ser dig så elin du är en så jättefin person du är som en rubin.
Trackback